Ja, då var det åter dags för det årliga träningslägret i Manilva med en
massa trevliga cyklister från Spårvägen och Fredrikshof. Det var tänkt
att bli 19 cyklister och en följebil, men av olika skäl föll två
cyklister ifrån. Curt vurpade en vecka innan resan när en bil inte
stannade vid väjningsplikt, och hade fortfarande ont i knät. Och Magnus
G fick vända vid incheckningen när det visade sig att han hade bokat
biljett till 21/2 i stället för 21/3! Tragikomiskt!
I år hade Roger ett sjå att få ihop resan, eftersom alla skulle boka
flyg själva och inte gjorde det i tid. Det blev inte lättare av att
Sterling gick i konkurs och att en del tänkte vara nere i en vecka och
andra i tio dagar. Till slut blev det ett lapptäcke av flygbolag,
flygdestinationer och resdagar.
Alltså var vi sex stycken som skulle resa med Ryan Air från Skavsta till
Alicante, och sedan köra 56 mil till Manilva via Granada och Malaga. Det
blev en äventyrlig resa. Det började redan vid incheckningen där de var
benhårda på att hålla maxvikten på bagage. Det gick inte att slå ihop
vikten på alla väskor och räkna på totalvikten, så både jag och Fredrik&
Madde blev tvungna att packa om genom att flytta bagage till cykelväskan
och handbagaget.
Sedan var det dags för start. Planet ökade farten på startbanan, och
avbröt sedan plötsligt genom att tvärnita! Oro i kabinen, hade vi
krockat med något? Piloten meddelade att ett instrument hade varnat för
vindar, och då valde de att avbryta startförsöket. Tillbaka till gaten
för att göra en kontroll av instrumenten. Till slut kom vi iväg en timma
försenad.
Väl i Alicante tog alla fram sina GPS:er (årets innepryl?) och
konstaterade att det skulle ta längre tid än vad vi trott att köra till
Manilva. Beräknad ankomst 03:30. På natten. Erland och jag delade bil,
och Erland körde hela vägen. Vi snackade hela vägen om allt möjligt för
att hålla oss vakna. Magnus T och Anders T försvann i fjärran. Fredrik &
Madde verkade svänga av åt helt fel hål, vi följde efter och blinkade åt
dem men utan resultat. Efter en stund gav vi upp och åkte tillbaka till
motorvägen och den tänkta rutten. Till slut kom vi fram, synd bara att
det var mörkt hela vägen så att vi inte kunde se något av landskapet.
Sen var det direkt i säng utan att passera Gå.