Ytterligare en kall, blåsig dag. Odd och Carola lämnade oss idag, tyvärr. Idag stod Grazalematuren på programmet, men med en ny startplats. Eftersom det tar sån tid att köra till Ubrique bestämde vi i stället att en av avtagsvägarna nedanför Grazalema skulle bli startplats. Vi åkte samma väg förbi Ronda som igår, och högst upp låg faktiskt snö på marken. Bilen varnade för halka när temperaturen gick under 4 grader. Solen sken i alla fall för det mesta, men när den gick i moln blev det snålt i blåsten.
Grazalematuren innebar först en lång färd från Grazalema genom en trång dal ner till Ubrique och vidare ner till El Bosque, där klättring vidtar upp till ovanför Grazalema. Lunch på torget i Grazalema, därefter lång slingrig färd nerför en annan vacker dal, bort till Zahare de la Sierra. Därifrån också klättring över Andalusiens högsta pass, Puerto de las Palomas 1189 m, till Grazalema igen och vidare tillbaka till startplatsen. Totalt 11 mil och nästan 2400 höjdmeter.
Den här turen bjuder på många vackra vyer och magnifika landskap. Jag hängde långt bak och antingen stannade eller fotograferade i farten. Vägen genom den trånga dalen ner till Ubrique är fantastisk. Tyvärr tappade vi bort Simon, han körde som vanligt i förväg och åkte fel i en korsning, sen såg vi inte honom mer. Både han och vi försökte ringa, men täckningen är dålig i området. Lite synd om honom, han missade våra två långa klättringar.
Vi övriga sju fortsatte ner till El Bosque, där började en svettig backe med blandade serpentiner och slakmota. Backen är ca 14 km lång och 820 m höjdkillnad (snittlutning knapp 6%, med vissa brantare partier), och avslutas med en väg som skråar uppåt längs en bergsida i oändlighet, tills man når passet. Andreas och Roger var först upp, jag körde ikapp Fredrik, Pelle och Janne, men då fick Fredrik bråttom och drog iväg. Alla extrakläder åkte av och svetten rann runt glasögonen och i ögonen. Men väl uppe gick solen i moln och det blev i stället iskallt. Tur att vi hade Madde i följebilen.
Sen snabbt ner till torget i Grazalema och lunch i solen och någorlunda lä. Ingen Simon syntes till.
Efter lunchen, strax före kl 15, fortsatte vi mot Zahara. Jag låg först för en gångs skulle och körde i lugn takt nerför serpentinerna till dalens botten och den större vägen mot Zahara. Då upptäckte jag att ingen fanns bakom mig. Jag fortsatte mot Zahara i lugn takt, men ingen dök upp bakom. Sen följde jag min GPS-rutt och svängde av mot Palomaspasset, och klättringen började. Ett kort stopp för att ta av vindjackan, sen fortsatte jag direkt.
Det är ca 13 km klättring och 800 m höjdkillnad men i relativt snälla vägar och serpentiner (dvs inte väldigt brant, snittlutning 6%). Jag koncentrerade mig på att köra lugnt, andas djupt, hålla en jämn takt. När som helst skulle ju Andreas och Roger dyka upp, så det var ingen idé att stressa. Utsikten över den ljusblå kraftdammen blev mer och mer fantastisk, jag halade upp kameran titt som tätt och fotograferade i farten. Så småningom började jag undra varför ingen dök upp bakom, och tanken började komma att kanske jag hinner upp först...
Strax före passet var det en brantare bergväg med häftiga serpentiner som gick kors och tvärs. Det var bara att bita ihop och försöka att inte titta upp, ta en kurva i taget, och intala sig att nästa sträcka inte var brantare än den föregående, även om det ser så ut. Då och då kikade jag ner på vägarna under men utan att se några förföljare. Jag försökte att inte visa mig nära ytterkanten, så att ingen skulle se mig och ta upp jakten. Men ingen kom, och plötsligt hade jag rundat sista kurvan och såg passet. Då först vågade jag trycka på lite extra. Det var en ganska häftig känsla att vara först upp, efter att nästan ha kört själv ända från Grazalema. Det måste vara ungefär så proffsen känner när de lyckas med en utbrytning och kommer först upp för berget ;-)
Jag klädde på mig jackan, drack vatten, käkade russin, och satt där i lugn och ro och tittade ut över panoramat nedanför fötterna. Efter sex minuter kom Andreas tätt följd av Roger. Det visade sig att de hade tagit en lite längre väg vid Zahara, men också gjort tre stopp. Min "genväg" var kortare men brantare, och så gjorde jag bara ett kort stopp. Vilket som var mest avgörande är svårt att säga. Madde, såsom tävlingsledning, ansåg att gula tröjan borde gå till mig. Alldeles oavsett så var det en häftig känsla att komma först upp!
Sist upp kom Janne med sparring av Peter. Strongt gjort av Janne som var på väg att lägga av efter varje kilometer! Därefter en snabb återfärd till bilarna. Vid bilarna fann vi Simon, som hade ägnat dagen åt egen åkning. Så småningom hade han kört ner till Ubrique, och tillbaka, sedan en bit mot Zahara och tillbaka, sedan till bilarna. Det blev väl lite enahanda, men han fick ihop 13 mil och en del backar i alla fall. Det hade förstås varit roligare att betvinga passen.
Klockan var nu över 18, och alla var trötta efter dagens slit. Jag har sällan sett Peter så trött och lidande som efter dagens runda! Nu återstår bara att äta middag, packa cyklar, och imorgon hemfärden. Det har varit en häftig resa som vanligt, de två sista rundorna var delvis nya för mig och det blev en skön avslutning. Att cykla i berg så här nio dagar i rad tar på krafterna, så nu ska det bli skönt att komma hem!
Tid: 5:04
Paus: 1:32
Sträcka: 111,5 km
Medelhastighet: 22,0 km/h
Maxhastighet: 59,2 km/h
Medelkadens: 70 rpm
Medelpuls: 142
Totalt uppför: 2355 m
