Fantastisk dag, strålande sol och varmt! Vi samlades kl 9 som vanligt för genomgång och avfärd. Idag åkte vi den långa och kuperade Los Reales-turen, med start och mål i Manilva. Andreas stod över idag, han verkar lida av uttorkning. Detsamma gällde Erland, men han åkte i alla fall med till Estepona och vände sen.
Det blev en varm och svettig dag, helt olika förra året då det blåste snålt och bara var 6-7 grader på toppen. Idag åkte vi lugnt ca 15 km till Estepona, innan backarna började. Lutningen var värst i början, 13-14% (enligt Magnus T fanns det ett avsnitt med 16%), sedan lugnade det ner sig och gick t.o.m. lite utför ett tag, innan backarna fortsatte, då och då med några motlut på 10-11%. Från Estepona var det först 14,5 km upp till passet, och sedan ytterligare 4,5 km parkväg upp till Los Reales raststuga. Staffan och jag körde länge tillsammans, men det är väldigt svårt att hålla samma tempo uppför, man måste hitta sin egen rytm och kadens och då blir farten därefter. Nära passet drog Staffan på och försvann ur sikte, sedan var det bara ett slit att ta sig uppför den sista biten.
Peter och Fredrik på väg mot toppen
Robban besegrar berget
Vid raststugan sken solen och det var varmt. Ett gäng var redan uppe, och sedan droppade alla in en efter en, mer eller mindre slitna men nöjda att ha tagit sig upp. Det är alltså 19 km nästan konstant stigning, med 1260 höjdmeter! Det blir en snittlutning på 6-7%. Den här gången var det inga som fikade i stugan, utan vi fortsatte direkt till Jubrique. Staffan och jag parkörde ner på en härlig slingrande väg utan trafik, där man svänger hit och dit i 50 knyck.
I Jubrique blev det tapas och rast, sedan droppade alla av i klungor för den fortsatta färden mot Algatocín och Gaucín. Serpentinen upp till Algatocín är lite förrädisk, den känns inte så brant men varje kurva är jobbig. Det fortsätter i oändlighet. Särskilt brant är det strax innan byn och den sista kurvan inne i byn är grym. Efter den var jag tvungen att stanna och låta pulsen gå ner innan jag kunde fortsätta. Då var jag rejält sliten, och undrade hur resten av rundan skulle gå. Det var bara att borra ner huvudet och fortsätta ytterliga två kilometer upp till ölhaket, innan de sköna utförslöporna till Gaucín började.
I Gaucín blev det vila igen, och sedan fortsatte karavanen ner och upp och bort till Manilva. När Roger S brakade förbi i nedförsbacken släppte jag lite på bromsarna och höll hans tempo ner, kom in i en skön rytm. Upptäckte att Odd låg precis bakom mig på vägen ner, men sen drog han iväg uppför. På nått sätt fick jag nya krafter och pinnade på bra uppför också. Jag var nästan ikapp Peter när han tog draghjälp av följebilen upp de sista 100 meterna till krönet... Sen hade jag ingen chans att hinna ikapp. Roger och Staffan drog dessutom om mig efter ett tag, men då orkade jag inte hänga på. Men, med krafter kvar höll jag god fart in i mål. Första tecknet på att det börjar lossna lite.
Odd hade en liten fajt med Simon, där han lyckades köra ikapp och förbi precis på slutet. Simon erövrade ändå äntligen den gula tröjan, eftersom han var först upp på Los Reales.
Det var många som fick kämpa rejält idag, Odd kastade visst upp lite, Janne L bröt vid Algatocín, Carola likaså. Anders L kämpade sig runt hela rundan, han gör trots allt en av de största prestationerna den här veckan. I övrigt tog sig all runt och upp på toppen, så skaran som klarat hela rundan har raskt utökats från de fem som gjorde det i fjol.
Väl tillbaka var det bara att kasta i sig energi: bananer, apelsiner, mjölk, öl, kaffe. Middag: grillad korvbricka och pasta. Bara att mula in!
Tid: 5:09
Paus: 1:44
Sträcka: 103,8 km
Medelhastighet: 20,1 km/h
Maxhastighet: 62,2 km/h
Medelkadens: 63 rpm
Medelpuls: 161
Totalt uppför: 2549 m
